onsdag 20 augusti 2014

Det finns mer - men kräver mod



Denna sommar har varit fantastisk på många sätt. Det var längesedan vi fick njuta så mycket  av värme och sol. Det kommer att vara ovärderligt både för folkhälsan och humöret på oss alla fram i höst och vinter.  Det finns så mycket att glädjas och förundras över och samtidigt, torkan har lett till den största skogsbranden i modern tid i vårt land. Värmen i vattnet har gjort att drunkningsolyckorna är många fler än de senaste åren. Jag säger inte detta för att förta glädjen utan på att göra oss uppmärksamma på oönskade konsekvenser också av det goda och härliga som vi längtat och bett om.  Både vi och naturen har kanske svårt att handskas med sådana omständigheter. Det har lett mina tankar till att fundera över vad som sker när Gud sänder väckelse eller när hans rike bryter igenom med så mycket godhet och välsignelse mitt i en ofullkomlig värld.  Ibland när vi ber om något så får vi mer än vi förväntat oss och vi lever i en tid då Gud kommer att ge oss mer och detta mer kan vi inte helt hantera. Rent konkret har vi bett om kraft och när Gud utgjuter sin kraft blir det ”över” vår förmåga.  Vi har under året tagit emot många bilder och tilltal om vind och eld, men när stormen väl kommer för den oss dit den blåser vare sig vi vill eller inte. Elden sprider sig och vinden för den till både önskade, oönskade och oanade platser. Ibland har vi sagt att Gud är försiktig med oss och att Anden är en gentleman som bara kommer på inbjudan så mycket vi vill. Kanske det inte riktigt är så nu. Något måste gå sönder, brista och fullständigt förvandlas för att kunna bära och ta emot det som Gud har att ge.  Jag tror vi är i en tid där vi får det vi ber om inte efter våra mått och bedömningar utan efter Guds. Hans mått är fullkomligare och större än allt vi kan tänka eller greppa om. Jag tror Gud nu påminner oss om att det han gör och ger är mer och större än vad vi kan hantera själva. Det innebär också att det är med skräckblandad förtjusning Guds folk får röra sig i hans närvaro. Det finns inget vi hellre vill och samtidigt är det omöjligt, det sliter och drar, förändrar, spänner och bänder i oss. Detta sker till dess att Guds större verk får bryta igenom.  Det är en smärtsam process att förvandlas.
 

Några olika tilltal har kommit fram ibland oss de senaste veckorna.  För det första och som jag sagt så finns det en inbjudan till mer från Gud nu. För att kunna upptäcka det och ta emot det så leder oss Gud in i något som verkar ta slut och på vägar som tycks omöjliga att fortsätta på. Vi klara inte av det. Men där vid vägs ände, och först där, finns det en öppning, en spricka eller smal rämna, ett nålsöga. När en öppning vidare oväntat visar sig krävs det ett stort mod av enskilda att gå, tränga in i den.  När den som ser och har tro för det går vidare kan andra följa efter och då på andra sidan öppningen visar sig ett större landskap. Där någon gått före och banat väg är det många som plötsligt kan vandrar in i det nya och större. Att bryta igenom för med sig frihet och en ny erfarenhet. En erfarenhet av att vara bärare av ny kraft och en inre övertygelse. Jag tror att detta nu sker både med församlingen och enskilt med många. Det kommer att verka som om man kommit till en återvändsgränd eller till vägs ändå och då, först då, öppnar sig en väg att gå vidare.

 När Israels folk befriades ur Egypten var uttåget kanske det man vågade hoppas på. Befrielsen innebar att lämna Egypten. När sedan Faraos armé han upp folket vid Röda havet övergav hoppet de många. Ingen väg tillbaka och ingen väg fram. Klagan och uppgivenhet blev resultatet. Men Guds plan var större! Den handlade inte bara uttåget utan också om befrielse från Egyptens makt och hot. Därför talar Gud till Mose och befaller honom att räcka ut staven över vattnet och öppnades vägen så att folket kunde gå över. Lydnad, mod och tro hos Mose öppnade en stängd väg för alla och när folket kliver upp från sjöbotten på andra sidan är Egyptens makt bruten och folket är verkligen fritt. Ingen hade bilden av att Gud skulle förgöra fienden och från den stunden jublar och dansar hela folket inför Gud och samtidigt bävar man för att Guds plan och Guds makt var så mycket större än man kunde hantera. Den följande ökentiden handlade om att lära sig att förhålla sig till Guds närvaro och Guds storhet. På samma gång handlade den tiden också om att hela folket skulle bli kända med Gud och familjära med hans närvaro och ledning. Israels folk blev där ett folk som uppenbarade Guds väsen i världen. Genom detta lilla folk besegrade Gud alla fiender hur stora och övermäktiga de än tycktes te sig.

Jag tror att detta är ett mönster som återupprepar sig på många sätt nu. Om världen skall få lära känna Gud och Guds väsen så måste hans folk formas av hans kraft och kärlek så att det syns att han som är med och i oss är större än han som är i världen. (Jfr 1 Joh 4:4) Detta är en tid då Gud gjuter mod i människor att gå vidare, trots att det verkar omöjligt för att uppenbara Guds rike och Guds närvaro i vår värld./Hans