måndag 23 september 2013

Soluppgång över staden och bergen!





Tidigt denna morgon var jag på sjön och såg solen gå upp i öster över kyrkan i Lysekil. Bilden var magnifik och ingen av alla de hummerfiskare som var på sjön kunde undgå att häpna.  Skapelsen bär vittnesbörd om Guds storhet. Men det var något mer i scenen som gjorde starkt intryck på mig. Det var som om jag nu med mina verkliga ögon såg en bild som kom till mig under veckan som gick. Jag såg eld över staden men elden var inte högt upp utan överallt i luften. Människor behövde bara lyfta sina händer så var dem i elden. Gud talade om att hans rike var ”för handen” eller inom ”räckhåll”. Alla kunde bara sträcka upp sina händer och så blev händerna också eld. Detta är en bild jag känner igen från den österlänska kyrkan och från någon av de heliga staretserna, möjligen Serafim av Sarov(1759-1833). Det var starkt uppmuntrande att Guds närvaro var så tydlig och så tillgänglig men trots att det är så nära måste var och en själv, fullständigt frivilligt lyfta sina händer.

 


Den andra bilden som rymdes i morgonens storslagna vy med soluppgången var att jag hade sett människor som samlar sig på olika berg för att tillbe och lovsjunga. Dessa berg kunde vara stora eller små och det fanns en historia kring varje topp. Här hade tidigare andra makter lovsjungits och tillbetts. Men nu oavsett om det var många eller få som samlades för att tillbe Herren så öppnade sig himlen över varje skara av tillbedjare. Töcknet och mörkret försvann och ljus strömmade ner inte bara över själva berget utan också över trakten runt omkring. När himlen öppnades över gudstillbedjarna så såg jag guldstoft komma från himlen. Detta guld var Guds rikedom som kom över området som hade gått från mörker till ljus. Guds himmelska förråd var öppna och det betyder välstånd, utveckling och hälsa för hela området. Shalom, frid kommer från himlen.

 

Den tredje bilden som jag denna hummerfiskets första morgon blev påmind om var den dubbla strömmen. Strömmen var stark och oberäknelig på havet idag och bilden från Hes 47:9 har Gud lagt på mitt hjärta under några veckor. Under ett bönepass i veckans 24/7 bön blev jag påmind om altartavlan i min barndoms kyrka. Det var den gamla missionskyrkan i Kungälv och tavlan var det himmelska Jerusalem och strömmen som rinner fram ur templet. ”Gud är vår tillflykt” Ps 46:2 stod det skrivet på den.  Jag tror Gud har talat till mig om välsignelser som nu kommer när Gud kallar människor från alla nationer att komma hit till Lysekil och när Gud sänder ut människor härifrån över världen. De flesta som kommer hit är flyktingar men de bär med sig en rikedom och när Gud får möta dem här blir deras rikedom till liv för oss. Men det finns en dubbel ström i att dessa nya vänner från jordens olika konflikthärdar skall få bära med sig välsignelse tillbaka till sina länder och släkter. Jag tror att Gud har en mycket större plan med dessa människor som vi ibland ”bara” ser som offer för ondskan. Gud kommer att resa upp missionärer, församlingsbyggare och grundstenar för nya husbyggen runt om i världen av dessa människor.  Det är helt avgörande för Guds stora plan att vi alltid och i alla sammanhang öppnar vår gemenskap för dessa människor som Gud sänder hit. Det finns ingen slump i Guds rike utan Gud har lett dem hit och vi behöver ta emot dem och innesluta dem i vår gemenskap helt och fullt. När Gud befaller oss att ta emot flyktingen är det inte bara en barmhärtighetsgärning utan att välkomna flyktingen innebär också att ta emot Jesus själv. 

Den dubbla strömmen innebär att vi som församling också får sända ut människor både nära och fjärran för att ta den rikedom som finns i Kristus ut i världen. För många år sedan såg jag en bild att ungdomar från Lysekil skulle föra evangeliet ut till alla världsdelar.  Detta sker nu och blir mer och mer en självklarhet för oss. När vi ger drabbas vi av den dubbla strömmens effekter. Liv och liv i överflöd. Det gäller både församlingen här och platserna dit strömmen för människor./Hans





onsdag 11 september 2013

Tankar från Peruolia





 
När man sitter på förstukvisten till den lilla lägenhet jag hyr, har man några fina olivträd alldeles framför sig. De skänker skugga på eftermiddagen och tydligen har huset byggts för att passa in i denna olivlund som från början rymde 160 träd. Villa Olivias värdinna berättade om hur skörden går till. Tidigare har jag alltid hört hur man håller ut stora nät, slår på grenarna och så faller oliverna ner. Det gör man förvisso, men först efter att man helt enkelt sågat av de grenar som bär mest frukt. Dessa grenar är då ca tre år. När man som jag nu haft förmånen att i en dryg vecka vandra bland flera tusen olivträd, ser man att nästan alla grenar är nya. De är mjuka, ljust silvergröna och böjer sig lätt i vinden. De växer rakt ut från få, gamla grenar och de bär frukt.

Mina tankar vandrar hem till församlingen och till Sverige där vi pratar mycket om hur Gud gör något nytt. Det är sant, det är t.o.m bibliskt! (Ps.104:30, Jes. 43:19, 2 Kor. 5:17) men det väcker lite blandade känslor. Också i mig. Betyder det att allt gammalt är fel? Måste man köra på så? Tänk om jag tillhör "det gamla" som ingen längre vill ha? Jag tycker att bilden av olivträden ger svar. Ett uråldrigt träd men som ständigt skjuter nya skott, som producerar det som är friskt och levande och som är som vackrast när det blåser. När vi talar om det nya Gud gör så är det för att ta fasta på det som nu är det som böjer sig när vinden, Anden, blåser. Det som växer som en respons på Guds tilltal och hans närvaro. Men det nya är inte förutan rot och en gammal, trogen stam.
Vi märker det när vi ser på andra, på hur fort saker sker som förut varit omöjliga, när fler kommer till, när undret sker i en människas liv osv. Utmaningen är att också se det i sitt eget liv och bejaka det som är friskt. Jag tänker inte att det går en skiljelinje i första hand mellan människor, som om vissa vore passé och andra att räkna med, utan främst inom oss själva. I mig samsas både gammalt och nytt men vad när jag? Vad är känsligt för den helige Ande? Det är det som bör vårdas. Det andra kan lämnas därhän.

Det kräver tid för reflektion eller kanske snarare rum för eftertanke. Att reflektera behöver nämligen inte betyda att det dras i en inre långbänk. Ibland räcker det att sova på saken. Men att hitta sitt inre rum för urskiljning är nödvändigt så att vi inte förväxlar entusiasm med Gudsnärvaro och inte heller ställer till majbrasor på färska grenar! Urskiljning måste förstås ha sin grund i Ordet och den handlar inte om vad jag ska tänka ut, utan vad Gud behöver övertyga mig om med mitt godkännande. Erövra mina tankar, mitt sinne, mitt hjärta igen och igen, för hans rike. Att först vara tveksam behöver inte betyda att  det slutar med ett nej, snarare tvärtom. Frågor som väcks och reaktioner i oss kan vi inte bara hoppa över men de kan å andra sidan inte heller användas för att rättfärdiga våra tvivel eller vår ovilja. Han vinner oss genom sin fasta kärlek.
 
 
 
 

Här är obeskrivligt vackert; berg som faller ner mot Medelhavet, med toppar högre än Kebnekajse, mil efter mil med redan nämna olivlundar, vattnet som skiftar mellan sammet och blå svärta över dagen. Det andra som jag då funderar på är vår fallenhet att vilja skilja på naturligt och övernaturligt. Vår fantastiska Far har skapat överskönt och väldigt och det kan vi njuta av och möta honom i. Det är ju övernaturligt att Gud gjorde allt detta, det gick ju s.a.s inte till på naturlig väg... Ändå har vi en tendens att tycka att detta är naturligt men när Gud gör kraftgärningar ibland oss, övernaturligt, blir det lite för mycket på nåt vis. Inom New Wine används ibland uttrycket naturligt övernaturligt eller övernaturligt naturligt. I och genom en människa är Guds väldiga styrkas kraft verksam (Ef. 1:19) och det är egentligen inget konstigt med det. Jesus gjorde det möjligt. Vi vet att han avstod från allt och verkligen delade våra villkor. Han var så sant mänsklig som någon kan vara. Men det är faktiskt ingen tröstande tanke om detta är vad Jesus stannar vid, att ständigt förstå oss och trösta oss. Han delade våra villkor, öppnade vägen till Fadern för att vi ska leva .på hans villkor. Vem Gud är och vad Han kan ryms inte alltid inom vår förståelse. Inte desto mindre förväntar Han sig att vi lever i detta naturligt övernaturliga, trots vår uppenbara svårighet att greppa det. Vi ser gärna en kompromiss mellan dessa båda storheter men en kompromiss kan aldrig härbärgera sanning.

När Egyptens folk led under de plågor som Farao åsamkade dem genom sin olydnad mot Gud,( 2 Mos.7 ff)  försökte han få Mose att kompromissa för att få ett slut på eländet. Gud hade gett Mose tydliga instruktioner men Farao försökte; ni kan väl fira gudstjänst här, bara ni män kan väl gå (!) och till slut; hela folket kan gå men lämna er boskap. Mose var obeveklig- vi gör bara som Gud har sagt. Befrielsen gällde allt och alla. Jag tror att människors fullständiga befrielse, platsers förvandling mm är beroende av Guds folks accepterande av att vara mycket naturliga men vara bärare av det övernaturliga. Att förstå och demonstrera riket i all vår svaghet men i dess fulla styrka. På Guds villkor, inte våra.

Till sist,
jag lovade där hemma att jag skulle komma hem 'rar och underbar' när jag nu fick möjlighet till dessa dagar i Grekland. Jag tror att det nya som vi pratat om, Guds manifesterade närvaro i våra liv och i församlingen, leder till just det. Att bli rar i betydelsen UNIK, där ingen gren är den andra lik och ändå bedövande vacker. Att vara underbar i betydelsen UNDERBAR!  / Linus

 

fredag 6 september 2013

På spaning inför hösten


Sommaren är över och den första höstmånaden har kommit. En tid då mycket av sommarens växt skall skördas i naturen. Också när det gäller Guds rike finns det en skörd i höst. Jag tror att Gud talat detta år om att inta landet. Det har jag skrivit om tidigare i Navigera och det betyder att vi nu, i fall detta stämmer, kommer att  se konsekvenserna av att Guds rike går fram. Vi har haft en fantastisk sommar i Sverige när det gäller väder men  vi har också upplevt det  i kyrkor, på läger och på konferenser. Rapporterna är samstämmiga om att en ny ton ljuder. Det finns en ny dimension av Gudsnärvaro som visar sig i människors tillbedjan. Nya mått och erfarenheter av läkedom är en annan frukt i det som Gud gjort.  Detta är för mig tecken på det stora som Gud gör och som vi får vara en del av men också ta sikte på.

När landet intas är det några saker jag tror sker som har med atmosfär att göra. Det märks vem som är kung i landet. Den anda som finns i palatset, tronsalen sprider sig i landet. Där Guds rike går fram märks det tydligt. Jag talar inte bara om de tecken som skall följa de troende, se Mark 16:15ff, som vi har många rapporter från både här i Lysekil och runt om i vårt land utan om den ”andliga miljön”.

På ledardagar med New Wine i veckan talade Birgitta Sjöström Aasa om vad Danny Silks budskap på New Wines sommarkonferens och i hans nyöversatta bok ”Heder i Guds rike” hade betytt för henne. Jag tror att det Danny Silk förde med sig till Sverige i sommar kommer att bära rik frukt.  När människor blev berörda av budskapet om att vi skall hedra varandra så startade något som går vidare av bara farten. En hedrande kultur är så attraktiv och annorlunda att den drar människor till sig. Jesus säger ”när jag blir upphöjd skall jag dra alla till mig” Joh 12:32. Där Jesus upphöjs, äras och hedras ger Guds Ande kraft till att se Jesus i varje människa och att hedra dem. Heder är att konkret lyfta upp, tjäna och älska dem man möter. Ordet heder måste bli kött ibland oss och  det innebär bl.a. att gå den extra milen, böja sig djupare, ge med glädje också till den minste etc. Det gäller den som står emot oss likaväl som den som älskar oss. Konkreta kärleksgärningar förändrar atmosfären och om vi börjar överträffa varandra i ömsesidiga hedersbetygelser som Paulus talar om, har en ny kung tillträtt. Rom 12:10 Jag tror att detta är något helt avgörande för det Gud gör. Vi kan få vara med i erövrandet av landet, men bara frivillig. Om vi ber och överlåter oss till det Gud gör. Jesus sa ”Tiden är fullordad och Guds rike är här. Omvänd er och tro evangelium!” Mark 1:15

I den atmosfären drömmer människan också stora drömmar. Dessa drömmar gäller vad Gud kan göra med församlingen, staden och landet. Men de börjar med att vi får visioner för vad Gud kan göra i och med andra människor. En atmosfär där synd, erfarenhet eller oförmåga inte definierar oss utan en hedrande kultur där Gud får tillträde till oss. Där ser vi vad som kan ske när hans möjligheter och hans vilja förlöses in i människors liv. Det blir en atmosfär där vi inte talar och begränsas av det omöjliga utan lever i tro på att för Gud är allt möjligt. Det är ett statement som proklamerats i lovsång den här sommaren. För vår Gud är allting möjligt!

Det jag också ser är att det är en kultur där människor verkligen sträcker sig mot Gud och går för det han säger. Lärjungarna lämnade fiske, släkt och vänner när Jesus kallade dem och enligt löftet får de igen redan här i tiden. Det intressanta är om vi nu får se en andlig miljö där människor brinner av hängivenhet och väljer det som Herren säger. Tar radikala beslut på Guds tilltal. Den kreativa, uppmuntrande och frigörande atmosfären är oskiljaktigt från Guds rike.

 

Det sista som jag vill dela här i ingången till skördetiden är min tro på att allt detta sker samtidigt som intimiteten med Gud blir allt viktigare och det helt avgörande. I naturen är höst en tid av kyla men i relation till Gud är det en bröllopstid. Tid för en behaglig värme, för kärlek.  Jag tror att Gud klär av sin brud så att hon blir naken. Det gäller både församlingen och den enskilde som låter sig avklädas. Han tar av de sista kläderna som vi döljer oss under eller som vi har vår egen trygghet, tro eller roll i för att vi skall kunna komma riktigt nära. I begynnelsen var vi nakna utan skuld och skam satta att regera tillsammans på jorden. Vi umgicks ansikte mot ansikte med Gud och det är vårt ursprung.  Att vi nu upplever en större Gudsnärvaro ibland oss innebär också att Gud klär av oss och saker som vi älskar, tror oss beroende av, längtar efter m.m.  Det kan upplevas svårt och smärtsamt men är helt nödvändigt. Jag tror Guds Ande med ytterst varsamhet gör det med dem som söker honom. Det är lite skrämmande men också underbart att leva i en tid då Guds löften infrias./Hans